Slukhålet som uppstod i onsdags i byn Aijala i Kisko i närheten av Salo överraskade många, då nyheten nådde den stora allmänheten. Också Åbo Akademis professor i geologi, Olav "Joffi" Eklund hörde till dem.
– Jag blev nog förvånad, för att berggrunden här är stabil. Men det är ju frågan om att man har grävt ut berget på större djup och taket har sedan störtat igen och då är konsekvensen på ytan ett slukhål. Sådant är ju möjligt.
Han har ändå inte förut hört om något liknande i vårt land.
– Det här är det första som jag känner till att skulle ha hänt i Finland. Om vi tittar i Sverige, i Kiruna, så i och med att de har den här jättelika järnmalmen där som de bryter ut så har det då visat sig att berggrunden runt omkring har börjat röra på sig och sjunka ner i tomrummet som gruvan bildar.
En svagare bergart kan vara förklaringen till raset
Eila Hietaharju, universitetslärare vid Åbo universitet, har i nästan tjugo års tid varit med och undersökt bland annat anrikningssanden från gruvan, det vill säga den jord som lyfts ut ur gruvan och blir kvar i stora högar. Hon känner därför också till gruvan och dess närmiljö. Hon har också en teori för hur det här kunde ske.
– Överlag är berggrunden i Aijala stark amfibolit, något sådant borde inte kunna hända där. Men platsen där slukhålet uppstått finns i ett sådant område av den gamla gruvan där jag vet att det finns svagare ställen i berggrunden, som består av sericit-kloritskiffer. Det är möjligt att marken har gett efter just på ett sådant ställe.
Finns det då en risk att de kommer att uppstå fler slukhål?
– Visst är det möjligt. Det finns många långa gånger i gruvor, gångar som man inte har haft någon skyldighet att fylla efter att gruvan tagits ur bruk. Men jag tror inte att den samma svagheten nödvändigtvis behöver finnas just över någon gammal gruvgång, påpekar Hietaharju.
Hur borde man då förvalta gamla gruvområden, så att dylikt inte sker?
– Då en gruva tas ur bruk måste man göra en riskbedömning. Sådana områden som kan vara farliga ska märkas ut tydligt och skyltar ska sättas upp som förbjuder allmänheten att röra sig i området, berättar Hietaharju.
– Ibland så tar man också och spränger taket på gruvorna, tillägger Eklund, för att det inte ska kunna ske sådana här olyckor.
– Men på den tiden då gruvan i Aijala var verksam var gruvlagen och vad som krävdes då man skulle stänga en gruva väldigt annorlunda än i dag, fortsätter Hietaharju.
Om man bygger på gamla gruvområden, vad ska man ta i beaktande?
I dag är miljömedvetenheten mycket större än tidigare, och det som bland annat betonas är hur den omgivande miljön påverkas av till exempel gamla mineralrester, berättar Eklund och Hietaharju.
– Det materialet, anrikningssanden, som blir över då man har tagit ut malmen så innehåller fortfarande sulfidmineral. Det bildas stora högar av det här i närheten av gruvorna och då det kommer i kontakt med luften så reagerar den. Det sker en försurning miljön och så frisläpps det metaller ut i vattendragen, vilket är då det största miljöproblemet runt gamla gruvor.
– Det finns ganska många stängda, gamla gruvområden i Finland och för några år startade Miljöministeriet en utredning för att undersöka avfallets inverkan på den omgivande miljön. I det här projektet är faktiskt Aijala ett av pilotprojekten, där man vill utreda anrikningssandens inverkan på omgivningen. Man vill utreda hur dessa borde skyddas eller hur de eventuellt borde rengöras, tillägger Hietaharju.
Utgångsläget för att starta upp en gruva i dag är också helt annat än det var förr, påpekar Eklund.
– Innan du får tillstånd att öppna en gruva, så måste du ha en plan för hur du ska lägga ner den. Allting ska finnas dokumenterat. Men på 1950- och 1960-talet rådde det lite av en rövartid då industrin gjorde vad de ville och det här kan ses som en konsekvens av det.
