Frukt- och grönsaksförsäljarna och fiskvagnarna är ofta de första som dyker upp kring sex-tiden på morgonen, tätt följda av lokala odlare, blomsterhandlarna och bagerierna. Officiellt börjar försäljningstiden på torget kl. 7 och det är tillåtet att stanna fram till kl. 18.

Sommartid är kommersen störst efter kl. 10. De som kommer för att handla ser ut att ha tid, kanske är de på semester. De vandrar långsamt längs med borden som bågnar av färska grönsaker och insuper torgkänslan. Och även om det duggar lätt då Yle Åboland är på plats är det många som slagit sig ner på en kopp torgkaffe med sina uppköp.

Tidigare, det börjar vara ganska många år sedan, stängdes torget för en timme på eftermiddagen för städning. En del av torghandlarna stannade kvar för att återuppta försäljningen på den sena eftermiddagen och fortsätta fram till kl. 19, medan andra packade ihop för dagen kl 14 då städningen drog i gång.

Trots att man nu ändrat på systemet och torghandlarna får fortsätta oavbrutna till kl. 18 är det speciellt bland dem som säljer grödor från regionens gårdar vanligt att man stänger redan kring tvåtiden. Det här harmar en del kunder som har svårt att hinna till torget så pass tidigt och gärna skulle handla efter kontorstid.

Åbo Salutorg Torgförsäljare på Åbo Salutorg. Bild: Yle/Lotta Sundström salutorg,Salutorget (Åbo),torg,torgförsäljare,torgförsäljning

Taimi Hörkkä är vanligen på plats med sina grönsaker och plantor klockan åtta och stannar tills klockan blir två. På lördagar kommer hon lite tidigare, redan halv sju på morgonen.

- Klockan två måste man åka hemåt för att jobba på åkern och få nästa dags last färdig, berättar Hörkkä.

För dem som sköter både odlingarna och försäljningen själva skulle dagen bli oskäligt lång om de stannade till sena eftermiddagen, förklarar Hörkkä.

En del av de lokala producenterna stannar ändå kvar lite senare än till klockan två. En odlare berättar att han löst det hela med att komma till torget bara fyra dagar i veckan, på så sätt har han möjlighet att stanna lite längre. Andra har anställt någon för att sköta försäljningen för att själva kunna jobba på gården.

De kunder som hinner till torget först senare på dagen behöver trots allt inte gå hem tomhänta. Även on platsen där de lokala producenterna håller till är rätt så öde på eftermiddagen, finns många andra försäljare kvar betydligt senare. Men då klockan närmar sig sex har alla försvunnit, då är det måsarnas tur att glufsa i sig resterna före torget städas inför nästa dags ruljans.

Sammanslagningen av psykvårdstjänsterna i Åboland väcker fortfarande oro bland de svenskspråkiga i regionen. Nu har den pågående språkkonsekvensbedömningen väckt ont blod bland de inblandade parterna.

Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikts tf chef Samuli Saarni sade tidigare till Yle Åboland att arbetsgruppen, som förberedde sammanslagningen av psykiatrin, var enig om att det inte fanns några negativa språkliga konsekvenser av beslutet. Det dementerar man nu från sjukhuset.

Enligt Mona Rönnholm, ekonomichef vid Åbolands sjukhus, diskuterades det aldrig språkfrågor i arbetsgruppen. I gruppen satt också representanter för det nu hotade affärsverket.

- Det han säger stämmer inte. Språkfrågorna har inte diskuterats på det sättet som han påstår. I arbetsgruppen hade det diskuterats att sådana frågor skulle diskuteras i framtiden. Våra representanter levde i den tron att omorganiseringen inte skulle omfatta Åbolands sjukhus över huvudtaget, säger Rönnholm.

Likvärdig vård kan inte betyda att vården på svenska inte fungerar någonstans.― Mona Rönnholm

Dessvärre tror Rönnholm att den pågående språkkonsekvensbedömningen endast är ett spel för kulisserna.

- Den bilden får man förstås av det som har sagts i media - att det inte kommer att ha någon betydelse. Personligen tycker jag att den borde göras ordentligt. Bedömningen borde dessutom ha gjorts redan före det första beslutet. Det ska ingå i beredningen, säger Rönnholm.

"Lätt att glömma bort språket i stora organisationer"

Vad hoppas ni då att språkkonsekvensbedömningen ska komma fram till?

- Om den görs på ett seriöst sätt så måste vi komma fram till det vi ser idag, att den svenska servicen inte fungerar vid sjukvårdsdistriktet. Men den fungerar vid Åbolands sjukhus. I stora organisationer är det lätt att språkfrågan glöms bort medan vi har lättare att fokusera på att garantera svensk service. Det är vår uppgift, säger Rönnholm.

Mona Rönnholm har höga förhoppningar för den pågående språkkonsekvensbedömningen. Mona Rönnholm. Bild: Yle / Mattias Simonsen mona rönnholm

- Så som det ser ut nu så kommer man att komma fram till att det är bättre för Åbo om man genomför omorganiseringen. Själv tycker jag så att det inte kan vara så att likvärdig vård betyder att vården på svenska inte fungerar någonstans, utan endast slumpmässigt, fortsätter hon.

Samarbetet fungerar redan nu i Åbo

Som Rönnholm säger är det Åbo som troligen är den stora vinnaren då de psykiatriska enheterna i Egentliga Finland centraliseras. Men gynnar det den svenskspråkiga populationen, ens i Åbo?

- I nuläget finns det inget hinder för att patienter vårdas både här hos oss och på den psykiatriska avdelningen. Ett alternativ skulle vara att stärka vår enhet, vilket ju också skulle garantera den svenskspråkiga servicen, säger Rönnholm.

Senast år 2020 ska Pargas avdelningsvård flytta till Åbo vilket man befarar att kommer att försämra den svenska vården. Beslutet som görs nu är en förutsättning för att man senare ska kunna göra denna flytt.

Borde inte språkkonsekvensbedömningen redan i detta skede ta den förestående flytten i beaktande?

- Både öppen- och avdelningsvården är en garant för att man ska få vård på modersmålet. Den här utredningen ska nog ha en inverkan på verksamheten, för varför skulle man annars göra den, frågar sig Rönnholm.

Medierna samarbetsförhandlar och kämpar med att nå sin publik. Men vem utgör den här publiken? Oklarheterna kring begreppet publik sätter sina spår i innehållet.

När jag läser tidningar eller lyssnar på radio händer det ibland att jag drabbas av en oartikulerad oro. Det finns kanske något jag inte begriper, kanske termer jag inte förstår eller situationer som verkar komplexa, men så bläddrar eller lyssnar jag vidare och så får det vara med den saken. Jag snappar upp en nyhet, noterar att någon tycker till om något, och sedan lägger jag lite slött märke till en eller annan debatt som pågår. Ibland är det en förbiilande indignation som tar över: jaha, såhär ligger det alltså till!?

Världens händelser rullar förbi. Jag sitter i soffan tillsammans med min indignation och dricker mitt kaffe.

Vem är publiken?

Håkan Lindgren, rikssvensk journalist och kritiker, skrev för ett tag sedan en essä som jag inte kan låta bli att återgå till titt som tätt när jag drabbas av den här grumliga obehagskänslan. Han skriver om publiken, den där massan som vi tror oss veta vem den är, liksom vi också tror oss veta vad den vill ha.

Detta, om något, är livsviktig mediekritik i en tid då diskussionen om mediernas och journalistikens uppgift ibland stannar vid en kritik av mediehusens och bolagens suktande efter klick och virriga trender. Ibland tycks slutsatsen bli att det enda problemet är att medierna inte förstår sig på sin publik, och därför borde de, antar man, ännu ivrigare försöka luska ut vad folk vill ha.

Men finns det orsak att ibland också rikta strålkastarljuset mot oss själva, vår interaktion med medier – vad vi moraliskt sett blir när vi följer med medier? Vad ÄR egentligen en publik, vad händer när du blir del av ”publiken”? Lindgren skriver:

Publiken är ingen person, ändå förhåller man sig gärna till den som om den var det – en person som man visserligen aldrig har träffat själv, men vars existens man inte tvivlar på. Alla andra pratar ju om honom. Man säger »publiken kräver», »publiken är för dum». Men om publiken inte är en person, vad är den då?

Han lyfter alltså fram vad som händer när vi gör oss själva till "publik", eller tänker på andra som "publik". Poängen han gör är att publiken är en sorts abstraktion, en mycket verksam sådan.

Ingens mening?

Horace Engdahl skriver i ett giftigt utfall för många år sen: tidningar erbjuder det som är allmänt bekant och som verkar vara en allmänt hållen så kallad ”förnuftig åsikt”. Det som presenteras är allmänt bekant för vem som helst och bildar ett – ibland väldigt intellektuellt – sorl. Jag blir trött på Engdahls självmedvetet griniga tonfall, men trots det kanske han är något på spåren?

Min upplevelse av att följa med medier är ibland att jag dras med i ett allmänt samförstånd om hur saker är. Ett samförstånd som, när jag dras in i det, gör det svårare för mig att bilda mig en självständig uppfattning. Kort sagt – jag blir ”publik” i den mening Lindgren avser; jag blir just den där som är ”vem som helst”. Han citerar Sören Kierkegaard som talade om publiken som ”den allmänna meningen”, åsikter som på en och samma gång är allas och ingens – en opinion.

Jag associerar till pratet om att medierna ska syssla med att producera ”innehåll”. På samma sätt som publiken är ”innehållet” en abstraktion. Att säga att mediers ansvar är att ”producera innehåll” låter som ett dåligt skämt. Kan man vara ansvarig för ett ”innehåll” – och kan man alls vara ansvarig inför en ”publik”?

Brist på ansvar

Det farliga här, menar Lindgren, är att massmedierna lockar fram känslor som ingen tycker sig behöva bära ansvar för. Tänk på hur en skandal växer fram på ett sätt där känslorna liksom förutsätts och skapas i mediers rapportering. En politiker säger något – långa spekulationer följer om hen ska avgå eller inte – alla är arga – alla är likgiltiga, såsmåningom.

Eller, för att ta ett exempel Lindgren själv använder, tänk på hur något sägs vara ”provokativt”. Att något är provokativt handlar inte om den enskildes mångskiftande reaktioner. Det provokativa är alltid allmänt, ett massans fenomen. Och faktum är att provokatören just vill ha en publik – snarare än en enskild människa som reagerar och ifrågasätter. Hur publiken reagerar är det inte så noga med. Det väsentliga är att den gör det.

För när provokatören menar sig säga vad ”ingen” vågar säga är just denna ”ingen” också ett slags förmodad grupp, en spökgrupp som manas fram ur skuggorna.

Mediernas kris

Att Lindgrens anmärkningar griper tag i något väsentligt visas av en tendens som är ganska vanlig, nämligen att rulla upp någon form av ”mediernas kris” där problemet ofta framställs som något helt yttre. Som om bara den där ena faktorn fixas så är allt frid och fröjd. Pengar saknas, digitaliseringen är utmanande, konkurrens råder, tiden är knapp.

De här sakerna är ju verkligen otroligt viktiga, men om fokus bara ligger på det är det, tror jag, något viktigt som inte blir synligt. Speciellt är det fallet om slutsatsen blir att olika medier måste ”anpassa” sig efter de här olika sakerna: mediemaskineriet måste hållas rullande och producera sitt ”innehåll” och hålla takten med publiken som vill ha snabba nyheter. Det är just mottagaren av detta ”innehåll” som saknas. Vem är hen? Är det du, är det jag?

Det är kanske just i ett sådant krisläge som den anonymiserade ”publiken” dyker upp än mer enträget. Klart publiken ska få vad publiken vill ha! Den helt begripliga viljan att få gensvar på journalistik förvandlas på det här sättet till ett mätande och vägande där man jagar det vinnande konceptet – det som publiken vill ha eller, i många fall, antas vara beredda att betala för.

Självreflektion och medier

Min fundering här är alltså att ”mediernas kris” kanske i ivern att hitta lösningar på mediehusens svårigheter får oss att glömma ett djupare problem som handlar just om massmedierna och vad för slags reaktionsmönster de skapar. Liksom Lindgren är jag orolig för ett samhälle där människor – och journalister – utvecklar en sorts ”magkänsla för vad man bör tycka”.

Såväl trevlig begivenhet som katastrof kan bli något att tycka till om på detta allmänna och lite tillbakalutade sätt där det är själva reagerandet som blir viktigt, inte hur vi reagerar och om vi verkligen står bakom vår kränkthet, vår uppbragdhet eller vår nyfikenhet.

Jag påminns ofta om motsatsen till den här reaktionsjakten när jag läser eller lyssnar till bra reportage där jag blir uppmärksam på hur något är värt att bry sig om, fastän jag inte kanske anade det tidigare – jag hittar mig i mitt engagemang och vänder mig ut mot olika saker. I sådana här stunder lär jag mig att pröva och ifrågasätta mina reaktioner, inte att genast få dem bekräftade.

Mari Lindman är filosof.

Ambulanshelikoptrarna har mest utryckningar nu i juli då finländarna semestrar. Helikopterbasen i Åbo är en av de mest belastade under sommaren.

Olika skador som uppkommit i samband med alkoholbruk ger många utryckningar, meddelar helikopteroperatören Finnhems.

De senaste åren har antalet utryckningar i juli varit kring 1350 och det är mer än 30 procent mer än i februari som är den stillsammaste månaden för helikoptrarna. Många firar sin sommar i skärgården och det märks i statistiken, helikopterbasen i Åbo är bland de mest belastade under sommaren.

Årets H2Ö-festival blir den sista. Efter tre år har arrangörerna nu kommit fram till att musik- och konstfestivalen inte längre kan fortsätta utvecklas på Runsala varvsområde, och därför väljer man att lägga ner.

H2Ö ordnades för första gången år 2014 och etablerade sig snabbt som den alternativa festivalen som också lägger mycket krut på det estetiska. Men nu är festivalens saga all, berättar informatör Katarina Pada.

- Det här är tredje året vi ordnar festivalen och den har blivit bättre för varje gång. Nu har vi insett att vi i och med förändringar och förnyelser på varvsområdet inte kommer att kunna utvecklas till det bättre, och vi vill verkligen inte skära ner på kvalitén eller göra kompromisser gällande programmet. Så därför har vi kommit till slutsatsen att nu gör vi den sista festivalen till den bästa H2Ö någonsin, berättar Pada om beslutet att lägga ner.

Även om det kan bli vemodigt efteråt ska den känslan inte få kasta någon skugga över festivalen, tvärtom.

- Vi vill absolut inte få någon känsla av en begravning. Nu gör vi en jättejättebra festival och det kommer att bli jätteroligt, främst för besökarna men också för alla oss som är inblandade, säger Pada.

Artister uppträder på flera olika scener - här i varvsbyggnaden. Publik framför scenen i varvsbyggnaden. Bild: H2Ö/Ville Mäkilä h2ö

Internationella artister

I år uppträder bland annat svenska Dungen, spanska Hinds och Mercury Rev från USA på festivalen.

- Hinds är ett ganska nytt band som stigit i bra takt och haft många slutsålda spelningar i USA och Europa. Dem ser jag jättemycket fram emot, de har bra energi på scenen, säger Pada.

- Mercury Rev var ganska stora redan på 90-talet och det är fantastiskt att de nu kommer till Runsala och spelar. De har också kopplingar till Flaming lips som kanske är mer bekant för många.

Dungen släppte i höstas en ny skiva efter en paus på fem år och troligen kommer toner från just den plattan att ljuda under lördagens spelning.

Picknick på H2Ö-festivalen. Bild: H2Ö/Liisa Ahola h2ö

Inte bara musik

H2Ö handlar inte inte bara om musik. Liksom tidigare år har olika konstformer en viktig och synlig roll på festivalområdet. Allra synligast är kanske ljusinstallationerna som skapar stämning på området om kvällarna efter att mörkret fallit på.

Men konstutbudet slutar inte där och publiken har också själva möjlighet att vara med och skapa i verkstäder.

- Till exempel kan man komma och testa på att göra visualisering med analoga apparater. Det är ju ganska vanligt att det då man går på spelningar är någonting som projiceras bakom bandet. Det här är ganska lätt att göra nuförtiden med dator, men förr hade man videomixers som man använde, berättar Pada.

H2Ö-festivalen ordnas kommande veckoslut, den 22-23 juli, vid Runsalavarvet i Åbo.

Ilmiö, H2Ö... Fortsättning följer?

Pada ser det inte som en omöjlighet att något nytt evenemang skulle födas ur askan efter H2Ö. Ilmiö-festivalen i Uittamo i Åbo byggdes av samma produktionsteam som sedan, efter att Ilmiö lades ner, kom att skapa H2Ö.

- Jag ser det inte alls som en omöjlighet att det här gänget kommer att hitta på något annat i framtiden, vi får se. Vi är en så sammansvetsad produktionsgrupp att vi nog kommer att fortsätta jobba tillsammans på ett eller annat sätt.

TPS vill upp till fotbollsligan. Avancemanget vore inte bara en sportslig ansiktslyftning, utan också ett ekonomiskt livsvillkor.

-Klubben måste avancera till fotbollsligan, det är inget att hymla med. Det måste inte ske i år, men på sikt måste vi upp, säger Jouko Peräaho, styrelseordförande för FC TPS.

Peräaho och den övriga ledningen har under året också fått kritik för hanteringen av klubbens ekonomi, inte minst från anhängarna (https://svenska.yle.fi/artikel/2016/05/20/tps-anhangare-kraver-ledningens-avgang).

-Om vi inte nu kommer vidare, så är det dags att ta en titt i spegeln, erkänner Peräaho.

Enligt Jouko Peräaho är division ett, där klubben håller till, en lämplig serienivå för lovande juniorspelare som vill utvecklas. Den ekonomiska ekvationen är svårare, eftersom sponsorintäkterna ligger på en klart lägre nivå än för ett ligalag.

-Flera företag har regler som säger att företaget endast stöder idrott på högsta serienivån.

Peräaho tror inte heller att spelarbudgeten och resekostnaderna skulle stiga märkbart i ligan.

Massfinansieringen ger arbetsro - men bara säsongen ut?

TPS avslutade förra veckan sin massfinansieringskampanj som bringade in över 300 000 euro.

Summan var ett minimikrav för att kunna rädda ekonomin under den pågående säsongen.

-Den här finansieringsformen var olustig på det sättet, att hade vi bara fått in till exempel 280 000 så hade vi varit tvungna att återbetala alla pengar.

Intäkterna från massfinansieringen räcker emellertid bara till att täcka utgifterna den här säsongen och TPS är fortfarande en skuldsatt förening. Peräaho säger sig ändå vara hoppfull in för fortsättningen

-Vår klubb är nästan skuldfri nu. Efter att vi betalat av skulderna och avslutat den pågående säsongen så tror jag vår balansräkning ser helt annorlunda ut än vad den gör nu.

Vägarbeten på Satakuntavägen 8 stör trafiken i riktning från Västra centrum mot Åbo centrum.

En av vägfilarna är ur bruk. .Arbeten pågår från och med tisdagen den 19 juli mellan klockan 7 och 16.

Vägarbeten nära Aningaisbron stör trafiken från och med tisdag. Vägarbeten på Satakuntavägen i Åbo pågår från och med tisdag, Bild: Yle satakuntavägen,vägarbeten

Nagu Rock ordnades för sjätte gången i lördags och det visade sig vara svårt att upprepa fjolårets publiksucce. År 2015 bars festivalen upp av bland andra finlandssvenska fenomenet KAJ, men årets artister med Satellite Stories och LCMDF i spetsen lockade bara 180 personer till Framnäs i Nagu.

Nagu Rock ordnas av Nagu Ungdomsförening. Ordförande Alexandra Valkama är besviken på den blygsamma publiksiffran, särskilt eftersom arrangemangen i övrigt gått bra.

- Vi hade 600 personer här ifjol så det är klart att man är besviken. I år lyckades vi också bättre med tekniken än tidigare och vädret är ganska bra, så det har löpt fint annars, säger Valkama.

Uleåborgsbandet Satellite Stories Satellite stories uppträdde på Nagu Rock. Bild: Yle/Johanna Ventus nagu rock,nagu rock 2016

- Den låga publiksiffran kan inte bero på marknadsföringen, för vi har marknadsfört festivalen ordentligt. Folk visste nog om att det ordnades, men av någon orsak lockade det inte.

Huvudartisterna Satellite Stories och LCMDF har båda turnerat utomlands men det räckte inte till för att locka folk ur stugorna.

- Det finns mycket folk i skärgården, på sommarstugor och i gästhamnen, så om det hade funnits intresse hade människorna nog räckt till.

Arrangörerna står nu vid ett vägskäl inför framtiden.

- Vad som kommer att hända klarnar när vi får resultatet från festivalen. Vi måste fundera över konceptet, vi kanske koncentrerar oss på en stor artist, eller en mindre konsert inomhus. Vi kan till och med ta en paus något år. Det är trots allt inte lätt att få frivilliga krafter att hjälpa till, så med tanke på det känns det ju extra surt, avslutar Valkama.

Är det allvarligt ska man våga vara allvarlig, och har man många duktiga kvinnliga skådespelare ska de få bra roller. Så resonerar Skini Lindgård och Riddo Ridberg på Teaterboulage i Pargas, som kommentar till Yle Kulturs granskning av könsfördelningen på finlandssvenska sommarteatrar.

- Vi har ett konstnärligt råd - som faktiskt just nu består av tre kvinnor och tre män - som planerar repertoaren för kommande år. Regissören väljs oftast innan pjäsen är helt och hållet fastslagen, och hen har sedan sista ordet, säger Riddo Ridberg, som är konstnärlig ledare och ofta anlitad regissör för Teaterboulage.

Precis som på de flesta större sommarteatrarna i Svenskfinland har nästan alla Teaterboulages pjäser regisserats av män, men Ridberg säger att det är något man gärna kunde ändra på.

- Det skulle absolut inte skada att ha en kvinnlig regissör snart igen. För oss har det främst varit svårt att hitta någon här i trakten.

Skini Lindgård och Riddo Ridberg jobbar "hårt" på att reproducera varsin stereotyp könsroll- Skini Lindgård och Riddo Ridberg Bild: Yle/Ylva Perera riddo ridberg,skini lindgård,skini lindgård och riddo ridberg,teaterboulaget

Skini Lindgård hade en av de bärande rollerna i pjäsen Hem jävla hem (en lokal variant av Masjävlar) som regisserades av Lidia Bäck 2013, och hon minns arbetet som positivt.

- Det var jättespännande att jobba med Lidia Bäck. Hon hade ett annat grepp som kändes lite ovant i början, men det visade sig vara riktigt fräscht!

Det knepiga är att hitta en balans mellan nykomlingar och gamla bekanta namn som ensemblen känner.

- Jag skulle gärna regissera varje pjäs själv, men jag inser att det varken skulle vara bra för mig eller ensemblen. Det är viktigt att variera, men inte hela tiden, eftersom det tar tid för nya människor att komma in i organisationen, säger Ridberg.

Starka kvinnoroller självklara

Gällande pjäsval är Teaterboulages viktigaste kriterium att det ska variera från år till år.

- Vi vill inte hamna i ett fack, utan spela olika typer av pjäser, säger Ridberg.

Under de senaste åren har ett flertal av pjäserna varit nyskrivna av Skini Lindgård. Där ingår årets pjäs Doris - flickan i läderrock, som fått ett gott bemötande. Lindgårds pjäser har alltid starka roller för kvinnor.

- Det är naturligt för mig, och känns viktigt. Dagens tjejer är duktiga på så många områden - skådespeleri, musik och så vidare - och det tycker jag att man ska få fram, säger Lindgård.

Doris - flickan i läderrock låter flickor ta plats i de bärande rollerna. Här Frida Lassus och Mecki Ruokolahti. Frida Lassus och Mecki Ruokolahti i "Doris, flickan med läderrock". Bild: Henrik Zoom © 2016 frida lassus,mecki ruokolahti,sommarteater,teater (konstarter),teaterboulage

Annars tänker hon mer på berättelsen än på skådespelarna när hon skriver.

- Efter två pjäser om 60- och 70-talen var det nu dags för 80-talet. Då var jag själv småbarnsmamma och tyckte ärligt talat att musiken och kläderna var rätt förskräckliga! Men när jag riktigt började tänka på mitt 80-tal kom jag ihåg mina arbetskompisar och andra kvinnodominerade sammanhang jag var med i och på hur den växelverkan fungerade. Dessutom ville jag skriva om hur det är när livet strular ihop sig. Vi har haft flera självmordstragedier i Pargas, och jag ville inte rygga för den tematiken, säger Lindgård.

Ridberg ser Doris-pjäsen som ett sätt att ta igen för många pjäser med mansdominans på scenen.

- Eftersom det oftast är fler flickor som vill vara med brukar det lätt bli så att pojkarna automatiskt får väldigt bra roller bara för att de är så få. Men i år spelas nästan alla stora roller av kvinnor, och till och med vårt husband har två kvinnliga medlemmar. Det skulle vara dumt att inte utnyttja all talang som finns, bara för att med våld ha en pjäs med en manlig huvudrollsinnehavare, säger Ridberg.

Svårt att få flickor att ta plats

En annan klassisk fälla är att männen som är med får mest utrymme att spela roliga roller.

Flickorna föredrar att hålla lägre profil än pojkarna, hur bra de än är, det har jag märkt tydligt under arbetet med Pargas stads ungdomsshower. Jag försöker uppmuntra dem att ta plats och kliva fram, men väldigt många flickor är rädda för att stjäla fokus, jag vet inte varför, säger Ridberg.

I arbetet med Pargas stads ungdomsshower har Riddo Ridberg märkt att det krävs medvetet jobb för att få flickor att våga ta plats. show 8 i Pargas Bild: Samuel Salminen show 8,ungdomsshow i pargas

Lindgård tror att förklaringen ligger i flickvärldens hårdare sida.

Man ska alltid vara snygg, inte vara pinsam och inte göra bort sig. Jag tror tyvärr att det sitter ganska djupt rotat i dagens ungdomar, säger Lindgård.

Flickor lär sig att man ska vara vacker och hålla käften, helt enkelt.― Skini Lindgård

Både Lindgård och Ridberg ser ändå amatörteatersammanhang som en ypperlig plats att arbeta emot den här sortens begränsande normer.

Det är väldigt bra för folks självkänsla, inte bara att stå på scenen, utan också att vara med i backstage-gemenskapen. Jag sitter ofta och lyssnar på våra ungdomar, de är alldeles ljuvliga när det gäller att hjälpa och peppa varandra innan de ska in på scenen. Det är ett bra sätt att lära sig umgås över ålders- och könsgränser, säger Lindgård.

Respekt för barn och allvar

En annan utmaning i sommarteatersammanhang är att våga låta scener vara allvarliga.

- I amatörteatersammanhang är det oftast lättare att vrida åt det komiska hållet, och det finns scener i Doris som hade gått att göra på ett klassiskt buskis-sätt, men jag var noga med att låta bli. Det kräver en hel del av skådespelarna att våga gå in i de tunga situationerna på riktigt och inte bara säga replikerna ytligt, men det är viktigt för mig att vi gör det så autentiskt som möjligt, säger Ridberg.

Folk skrattar ofta åt de allvarliga scenerna också, jag vet inte riktigt varför, men det är viktigt att skådespelarna vågar hålla allvaret.― Riddo Ridberg

För Ridberg finns ingen motsättning mellan att jobba med amatörer och ändå ha höga konstnärliga ambitioner. Det handlar helt enkelt om att ha respekt både för pjäsen, publiken och de medverkande.

- En sak jag stört mig på är hur barn ibland används inom teater. Barn är söta när de är tre år och kommer in och säger något lustigt och går åt fel håll så att alla skrattar, men det är inte respektfullt mot barnet. Också när man jobbar med barn ska man göra det på riktigt, inte hoppas på att publiken ska skratta åt att de gör fel, säger Ridberg.

Det råkar sig oftast bli män

En koll bland några av de övriga granskade sommarteatrarna visar att frasen “det bara råkar sig”, är det vanligaste svaret på varför nästan bara manliga regissörer anlitas.

Kim Svenskberg, som är producent för Lurens sommarteater och ordförande för Östra Nylands ungdomsförbund, säger att ingen kvinnlig regissör har anmält intresse att regissera på Lurens.

- Det viktigaste för oss är att få en regissör som kan jobba med amatörer, som kan ge något åt våra skådespelare. Könet spelar ingen roll, säger Svenskberg.

I brist på kvinnliga roller gjorde Lurens Mowgli till en tjej, spelad av Emilia Nikkanen, i årets uppsättning av Djungelboken. Emilia Nikkanen som Mowgli i Lurens sommarteater. Bild: Mats Tuominen djungelboken på lurens,emilia nikkanen,Lurens sommarteater,lurens sommarteater 2016

När det kommer till rollfördelningen säger Svenskberg att man på Lurens inte gör skillnad mellan huvudrollsinnehavare och andra, utan alla är lika viktiga.

- Om kvinnor eller män har flest repliker är inte huvudsaken, eftersom alla behövs. Ett visst problem är ändå att många pjäser är skrivna främst för män, men det har vi löst genom att ibland byta könet på huvudpersonen, som i årets Djungelboken, säger Svenskberg.

Att försöka ta fram fler pjäser skrivna av kvinnor för att råda bot på bristen på kvinnliga roller är inget Lurens hittills tänkt på. Det viktigaste, enligt Svenskberg, är att pjäserna till sitt innehåll är så varierande som möjligt från år till år.

Fredrika Åkerö, ordförande för Västnyländska Ungdomsringen säger att hon gärna vill se en kvinnlig regissör på Raseborg, men hittills har det inte råkat sig så. Fredrika Åkerö är ordförande för Västnyländska Ungdomsringen. Bild: Yle/ Bubi Asplund Fredrika Åkerö,ordförande för vnur,Raseborg,teater (verksamhetssfär),ungdomssekreterare,Västnyland,västra nylands ungdomsring,åkerö fredrika

Fredrika Åkerö, ordförande för Västnyländska Ungdomsringen som ligger bakom Raseborgs sommarteater, säger att diversitet inom kulturfältet är viktigt, men att sommarteatern inte ska behöva bära hela ansvaret för det.

- Ser man på Västnyland i stort har vi ett brett kulturutbud, men allt fungerar inte att göra på sommarteater. Det måste vara stora produktioner och mäktig musik, och de flesta storskaliga pjäser har skrivits av män, säger Åkerö.

Österbotten går i bräschen

Värt att notera är att hela Österbotten faktiskt utgör ett enda stort undantag till regeln om manliga regissörer den här sommaren. Såväl Pedersöre, Närpes, Korsholms och Oravais teater, samt Skäriteatern på Replot i Vasa, regisseras av kvinnor.

Närpes teater är inte den enda österbottniska sommarteatern med kvinnlig regissör i år - det finns faktiskt kvinnliga regissörer överallt i Österbotten. Svunna tiders vålnader betraktar kalasförberedelserna i Närpesboan. Bild: Jonas Bergqvist annika makarevitch,matias norrgrann,michaela esch,närpes teater,närpesboan,sommarteater

Oravais teater har i själva verket bara haft en enda manlig regissör sedan 2006, och en väldigt hög procent kvinnliga manusförfattare och huvudrollsinnehavare. Enligt styrelseordförande Roland Engström är det inte medvetet, men väldigt roligt.

- Vi har starka kvinnor i våra led, och det känns viktigt att låta dem komma fram. De skriver dessutom intressanta roller för både kvinnliga och manliga skådespelare, vilket publiken uppskattar.

Ser du det som amatörteaterns uppgift att tänka på de här sakerna?

- Absolut. Teatern har varit mansdominerad länge, så det känns bra att gå i bräschen för kvinnorna. Men visst har både män och kvinnor möjlighet att få regissera i Oravais, det gäller bara att vara tillräckligt bra! säger Engström.

På onsdag ordnar Pro Houtskärs miljögrupp en temadag om skärgårdshavets tillstånd. Bland annat vattenkvaliteten i Hålax viken är på tapeten.

Temat för årets miljödag i Houtskär är Skärgårdshavets tillstånd och vad var och en kan göra för att havet ska må bättre.

På tapeten är bland annat miljöprojektet Pro Hålax vik som inleddes i Houtskär år 2008. Olof Rönnberg, medlem i miljögruppen, kommer att presentera resultatet av bottendjursundersökningen från 2015.

Som sakkunnig medverkar Alf Norkko, professor i Östersjöforskning vid Helsingfors universitet, verksam på Tvärminne Zoologiska station.

Under dagen kommer trubaduren Jan-Ola Sunabacka att uppträda.

Tillställningen äger rum i Båtmuseet i Näsby, på onsdag klockan 11-13. Dagen ordnas av Pro Houtskärs miljögrupp.

Planerna på ett parkeringshus under Salutorget i Åbo blir ett domstolsärende. Föreningen Vårt Åbo har lämnat in två besvär, dels mot det godkända hyresavtalet, dels mot trafikplanen för området.

Vårt Åbo anser att de fattade besluten strider mot markanvändnings- och bygglagen. Vidare anser föreningen att årshyran på 70 000 euro för det underjordiska markområdet är under marknadspris och kan uppfattas som gynnande av enskilt företag.

Pekar på jäv

Besväret som gäller hyresavtalet omfattar 23 sidor och pekar på ett antal brister i processen. Enligt Vårt Åbo är det orimligt att Turun toriparkki börjar krävas på hyra först då parkeringshuset står färdigt. Under byggskedet påverkas den normala verksamheten på torget och det medför för staden sänkta intäkter från torghandel, busstrafik och parkering. Samtidigt står det inte i kontraktet när anläggningen måste vara färdig, noterar Vårt Åbo.

Enligt besväret har jäviga personer deltagit i beslutsgången. Det handlar om medlemmar i fastighetsaffärsverkets direktion, stadsstyrelsen och stadsfullmäktige som samtidigt har kopplingar till andelslaget TOK, andelsbanken OP i Åbo eller till andra intressenter med koppling till parkeringsbolaget.

Ännu fetare lunta om trafikplaneringen

Besvärsluntan som gäller trafikplaneringen i anslutning till parkeringen är ännu digrare och omfattar 32 sidor. I den pekas på att planeringen inte beaktar centrumtrafiken som en helhet och att beslutsgången på flera punkter varit lagstridig.

I maj godkände Åbo stadsfullmäktige hyresavtalet för parkeringshuset. Parkeringsbolaget Turun Toriparkki avser att bygga ett parkeringshus för 600 bilar under Salutorget och söker om bygglov senare i år.

På onsdag väljs de hästar som får delta i Kungstravet i Åbo. 44 finnhästar kandiderar om en plats på banan, varav 23 hingstar och 21 ston.

Endast tolv tävlingshästar och två reserver utses för travtävlingen i Skogsbacka som arrangeras den sista helgen i juli.

Kungstravet är ett av Finlands största sommarevenemang och har de senaste åren lockat kring 60 000 åskådare. Det är sjätte gången som travtävlingen ordnas i Åbo, senast ordnades tävlingen i Skogsbacka 2001.

Har du något du inte behöver, som du vill byta eller skänka bort? Eller finns det något du letar och gärna skulle efterlysa?

Bytesbörsen i Yle Åboland, tisdagar ca 9.20 till 10.00. Numret till studion 02 - 271 78 33, epost radiovega.aboland@yle.fi

• Tom i Houtskär (040 0313477) har styroxskivor han inte längre behöver. Skivorna är 50 mm tjocka och finns i olika storlekar, sammanlagt cirka 80 kvadratmeter.

• Olle i Pargas (040 5437133) ger bort en oanvänd toppventilator för utebruk. Toppventilatorn drivs med trefas el och botten av 40x40 cm.

• Magnus i Åbo (041 4651172) ger bort sticklingar av palettblad, även kallat nässelblomma (på finska värinokkonen). En del sticklingar har rötter, andra får rötter om två till fyra veckor. Palettbladet är helt doftfria och skötselråd medkommer.

• Jari i Dalsbruk (040 5156292) vill byta en skärgårdslimpa á la Dalsbrukslimpa eller kaffe mot blåbår. Bytet sker på torget i Dalsbruk i morgon.

• Mona i Norrskata (040 5726738) efterlyser en klotgrill. Grillen kan hämtas från Houtskär, Korpo eller Nagu.

• Ulrika (040 5150517) efterlyster en tennisracket i användbart skick av vuxenstorlek.

• Pyret (040 0420525) efterlyser en utdragbar så kallad laverisäng. Sängen behöver inte vara en fullång dubbelsäng utan 195 x 80 cm.

• Ida i Kimitoön (040 5783535) efterlyser gamla bräder som kan användas till bordsyta. Bräderna ska inte vara behandlade utan får gärna vara gråa och slitna. Ida söker också gamla järnkrattor som kan användas som inredning. Bräderna och krattorna kan avhämtas från Kimitoön och Pargas skärgård med omnejd.

I tisdagens bytesbörs gav Mary i Nagu bort en translator och Gunborg i Nagu en gummibåt som snabbt hittade nya ägare.

En av förra säsongens bästa ligaspelare, Erfan Zeneli, flyttar till Åbolaget FC Inter med ett kontrakt som sträcker sig över resten av säsongen.

Zeneli stod för flest mål och flest assists i HJK förra säsongen och flyttade efter kanonsäsongen till Šahtjor Karaganda.

Förra månaden bröt han ändå kontraktet med den kazakstanska klubben och flyttar nu tillbaka till Finland och FC Inter. Han har spelat 199 matcher i fotbollsligan med HJK i vilka han gjort 38 mål.

Inter, som haft en tuff säsong i år, ligger just nu på en tionde plats i ligan och tränaren Jami Wallenius välkomnar en spelare av Zenelis kaliber.

– Erfan hämtar sådan kompetens som vi saknat den här säsongen. Han är en annorlunda spelare än våra andra kantspelare och dessutom är han bra på fasta situationer, konstaterar Wallenius i ett pressmeddelande.

Ännu får inte Zeneli dock klä på sig den blåsvarta tröjan. Transferfönstret öppnar igen den 5 augusti och då först är han spelklar för Åbolaget.

Varuhuskedjan Anttila söktes i konkurs på tisdagen, uppger konkursboets förvaltare Mikko Tillikka för Yle.

Konkursansökan lämnades in vid Helsingfors tingsrätt. Anttilas nätsidor stängdes på eftermiddagen.

Största fordringsägare är bl.a. Posten, Nordea, Varma och Kesko. Bolaget har skulder på 20 miljoner euro.

Anttilas ägare är det tyska investeringsbolaget 4K Invest, som köpte Anttilakedjan av Kesko i fjol. Kesko hade då ägt Anttila sedan 1996.

Prissumman var en miljon euro och Kesko bokförde en förlust på 130 miljoner.

Anttila sysselsätter 1 500 personer, enligt bolagets webbsajt.

Ägaren meddelade förra månaden att de förlustbringande Kodin1-inredningsvaruhusens framtid ska övervägas och att samarbetsförhandlingar inleds vid dem.

Postorderpionjär med förebild från USA

Affärsmannen Kaarlo (Kalle) Anttila grundade Anttila på 1950-talet som postorderföretag enligt amerikansk modell. Senare kom varuhusen.

Förebilder var postorderföretagen Sears Roebuck, J. C. Penney och Montgomery Ward som Anttila bekantat sig med då han studerade i USA efter kriget.

Det finns i dag 31 Anttila- och Kodin1-varuhus i Finland.

Kalle Anttila flyttade till USA efter att ha sålt varuhuskejdan till Tuko 1976 och dog i Florida 1993.

Att ha en offentlig roll kan innebära att man blir påstirrad då man äter banan i en bil. Att folk stirrar kan också ha andra förklaringar.

Författaren och skådespelaren Anders Larsson hade mekat med sin brygga och satt i sin bil. Varför stirrade en tant så på honom? Var det priset för hans lilla rampljus?

Se Anders berättelse i serien "Mitt favoritfiasko", där finlandssvenska kulturpersoner delar med sig av sina mindre bejublade minnen.

Det sista veckoslutet i juli ordnas Kungstravet, Finlands största och mest prestigefyllda travtävling, i år i Åbo.

Massor av frivilliga ställer upp på talko på Metsämäki travbana i Skogsbacka, bland annat asylsökande från flyktingförläggningen i Letala.

- Jag älskar djur, särskilt hästar, säger Ihab Alassafi, så jag anmälde mig som frivillig. Här är fantastiskt. En del älskar att dansa eller sjunga. Jag älskar att jobba, och att vara nära djur.

Hans kompis Mohammed Al Magsossi deltar i talkot för att ha någonting att göra.

- Det blir tråkigt på förläggningen, säger Al Magsossi. Istället för att göra ingenting hjälper jag hellre här.

Mycket ska byggas upp på Metsämäki travbana inför Kungstravet 2016. Mycket ska byggas upp på Metsämäki travbana inför Kungstravet 2016. Bild: Yle/Linus Hoffman Kungstravet,kungstravet 2016,metsämäki travbana

Till Kungstravet väntas en publik på 60 000 personer, så allt måste fungera. Just nu bygger man upp extra läktare och ett 70-tal tält ska resas. De största tälten är 50x80 meter stora, och det är ett precisionsarbete att få alla tältpinnar att stå exakt på rätt ställe. Ja, det är förstås inga pinnar, utan ordentliga metallstolpar som ska passas in. Med vattenpass kontrolleras att allt står rakt, innan tältet reses.

Bra talkoanda

Talkochefen Jarmo Virtanen är glad över det stora talkointresset. De sista två veckorna före tävlingen ställer dagligen ett 50-tal talkoarbetare upp, från idrottsföreningar, från stall, och från flyktingförläggningar.

- Man säger att talkoandan dött ut, säger Virtanen, men det stämmer åtminstone inte för Åbo.

Talkoarbetaren Erik Hagman har kommit från Kimitoön för att hjälpa till med att måla läktare. Det syns på målfärgen i hans ansikte. Men belöningen för alla talkoarbetare är biljetter till Kungstravet.

Erik Hagman är talkoarbetare inför Kungstravet 2016. Erik Hagman är talkoarbetare inför Kungstravet 2016. Bild: Yle/Linus Hoffman erik hagman

Eriks mamma Ingrid Hagman håller dagligen på med hästar, föder upp dem och har ända sedan liten varit på Metsämäki. Hon tycker det hör till att hjälpa här.

- Det blir mitt tredje Kungstrav här i Åbo, säger Ingrid Hagman. Det är ganska mycket kvar ännu att göra, så jag jobbar nu och så arbetar jag under travet på fredag, lördag och söndag, då jag sköter om vip-biljetter.

Många som deltar i talkoarbetet är väldigt hästintresserade och en del har också själva hästar, som Alassafi. Eller han hade en tävlingshäst, Layla, som blev kvar när han flydde från Irak.

Ihab Alassafi visar bild på sin häst Layla för Mohammed Al Magsossi och Jarmo Virtanen. Ihab Alassafi visar bild på sin häst Layla för Mohammed Al Magsossi och Jarmo Virtanen. Bild: Yle/Linus Hoffman ihab alassafi,Jarmo Virtanen,mohammed al magsossi

Det är klart att jag kommer att sitta på läktaren när här tävlas, säger Alassafi. Jag skulle älska att vara med själv.

Nästan 90 dansare åker till Belgien för att delta i Europas största folkdansfestival. Nästa år är Åbo värd för dansfestivalen.

På onsdag börjar festivalen Europeade i den lilla belgiska staden Namur. 88 folkdansare från Finland deltar, flera av dem från Åbotrakten. Nästa år är Åbo värdort för festivalen och då gäller det att kika lite på arrangemangen och ta hem festivalflaggan, berättar Pargasbon Tua Henriksson som dansar i folkdansgruppen Parahultaset.

– Europeade har ordnats sedan 1964 och har oftast varit på mindre orter. Det är roligt, på det sättet kommer man till ställen som man inte skulle besöka som vanlig turist.

Ska bara dansa och njuta

Sten Sirén är en annan Pargasbo som deltar. Han dansar i gruppen Pargas Folkdansare. Han har varit reseledare på flera utlandsresor, men nu ska han bara dansa och njuta, säger han.

Den årliga festivalen samlar deltagare från hela Europa och i år väntas 5 000 dansglada deltagare samlas i Namur. Festivalen har ordnats några gånger i Danmark under åren, men övriga Norden har fått vänta. I fjol var det dags för Sverige och Helsingborg och nästa år kommer festivalen alltså till Åbo.

Fånig parningsdans från Kimito

De senaste veckorna har folkdansarna övat hårt inför programmet som bjuder på en del inslag från nästa års värdort. Kadriljen Turun katrilli ingår, berättar Tua Henriksson.

– Man vet att det funnits en sådan dans, men det har inte funnits några uppteckningar på den. Däremot har det funnits musik till dansen. När Egentliga Finland var tema på Kaustby, så skapade man dansen då vi skulle dit och nu tar vi den med oss till Namur.

Några finlandssvenska danser kommer också med, bland annat en polska från Tjöck. Någon dans från Pargas blir det inte denna gång, men nog från Kimitoön som föreställer sälarnas parningslek.

– Vi dansare tycker att den är rätt fånig, men publiken brukar tycka om den, skrattar Sirén och Henriksson.

Sten Sirén visar upp tröjan som danstruppen ska bära. Bild: Yle/Peter Petrelius Europeaden,folkdanser,sten sirén

Trots att hon nästan strukit med i en lavin och att hon ibland tvingas bo i sin bil så finns det inget som kommer mellan Mikaela Hollsten och snowboarding. Hon lever sin dröm, övervinner sina rädslor och träffar nya vänner hela tiden.

Morgonsolen får snön att glittra och ljuset är bländande. Några moln glider in mellan bergen och vatten porlar ner från glaciären.

Jag träffar Mikaela Hollsten, snowboardfriåkaren från Kimito, på Strynefjellet i Norge. Hennes ansikte är solbränt och leende då hon kurvar in på parkeringsplatsen. Vi skall snowboarda och filma i ett par dagar och det råkar också vara säsongens sista två åkdagar i Stryn.

Mikaela Hollsten i Stryn Mikaela Hollsten i Stryn Bild: Sebastian Bergholm/Yle mikaela hollsten

Strynefjellet Strynefjellet Bild: Sebastian Bergholm/Yle Stryn

Skidcentret är ett friåkningsparadis och har sedan nittiotalet i synnerhet dragit till sig snowboardare. Konceptet är enkelt – liften tar en upp och sedan väljer man mer eller mindre själv var man åker. Preparerade backar finns egentligen inte, men nog en park. Friåkning betyder just att åka utanför pisten, i bergssluttningar.

- Jag skulle inte kunna tänka mig att byta bort det liv jag nu lever, säger Mikaela som sommarjobbar i Stryn för att kunna vara nära snön.

Att leva där snön finns

Hela året följer hon snön, är färdig att köra kors och tvärs genom Europa i jakt på den.

- Den här vintern har det varit många nätter som man sovit i bil, bara för att man varit på väg från en plats till en annan. Alltid väljer man inte rätt plats och då blir det extra kilometer att köra.

Utsikt på Strynefjellet Mikaela Hollsten på Strynefjellet Bild: Sebastian Bergholm/Yle mikaela hollsten

I Stryn är snön mjuk och glider bra. Fjället är ganska brant och man får enkelt upp en bra fart. Faller man så gör det inte ont, men man får se upp med de steniga partierna. Utsikten är fantastisk med bergstoppar, vattenfall och en dal genom vilken den gamla turistvägen slingrar sig. Turister stannar ibland till, hoppar ur bilen och fotograferar.

Alpinåkning på sommaren är en sevärdhet.

Mikaela hoppar ner för en liten avsats och vänder brädet i luften och försvinner mellan några klippblock.

Hårt arbete gav en plats på världstouren

Förra säsongen var Mikaela Hollstens första i friåkningens världstour, ett mål hon jobbat mot i fem, sex år. En uppfylld dröm helt enkelt.

Den förde med sig en pallplacering, hon kvalificerade sig till Alaska, drömmen för de flesta friåkarna, men också ett missnöje då hon inte hittade samma flyt i åkningen som säsongen innan. Friåkning är en sport som bedöms av domare. Åkaren får veta var starten går och var målet är – att välja sin linje, hur man åker, är upp till en själv.

- Oftast dagen före sitter man och memorerar var alla stenar finns, tar bilder på var du tänkt åka, sitter med kikare och ser var alla uthopp från klippor ligger.

Hollsten konstaterar att det varit intressant att märka att hennes orienteringsbakrund varit till stor nytta i just läsandet av terrängen.

Mikaela Hollsten åker park i Stryn Mikaela Hollsten i park Bild: Sebastian Bergholm/Yle mikaela hollsten

Friåkning är inte en riskfri gren där de som tävlar alla är en viss sorts människor.

- Inom friåkning blir man som en stor familj – som personer är vi väldigt olika, men ändå är vi likasinnade. Vi tänker ganska lika och har alltid någonting att prata om.

Att förändras som människa

Jag har blivit mera och mer öppen, berättar Mikaela Hollsten, som konstaterar att livet som friåkare förändrat henne som person.

- När jag var yngre var jag ganska tyst, vågade inte ta för mig på samma sätt. Men man måste klara sig själv då man lever så här.

Vilket betyder att ordna mycket själv, att resa ensam, att träffa människor och ta avsked från dem. Att vara beroende av väder och tvingas flytta omkring utan en annan fast punkt för sina grejer än en bil som får agera allt mellan transportmedel, sovplats och förvaringsutrymme.

Vad ger då snowboardingen henne?

- Det är bara en härlig känsla, en frihetskänsla. Mitt absolut största intresse är att få göra det. Man glömmer allt annat som man håller på med. Då är man bara inne i den världen.

Ett liv vid sidan om normen

Då jag kör upp till skidcentret en morgon längs med den gamla strynefjällsvägen får jag väja för alltfrån bussar med kinesiska turister till lettiska motorcyklister i läder. Gemensamt är att alla vill stanna och beundra utsikten och kolla in vattenfallen som rasar ner för bergen.

Jag ser också Mikaela sitta på en sten och fotografera. Hon beskriver vägen som en av sina favoriter, en som hon inte tröttnar på.

- Jag trivs allra bäst i bergen, i de landskapen. Hemma är det ju väldigt platt, så det är inte kanske bästa förutsättningarna för friåkning.

Vad handlar din kärlek till bergen om?

- Bergen ger möjlighet till så mycket – förstås friåkning men också vandring och sådant jag är intresserad av.

Sommarskidåkning Sommarskidåkning på Strynefjellet Bild: Mikaela Hollsten glaciärer

Strynefjellet Bild: Sebastian Bergholm/Yle Stryn

Hollsten lever ett liv som få av hennes gamla vänner gör, men hon konstaterar att alla säkert är nöjda på sina håll.

- Ju äldre man blir desto mer börjar man tänka att man inte lever som alla andra – eller de flesta andra, eftersom det finns många som lever som jag. Men det känns som att samhället är uppbyggt på personer som har ett inrutat mönster i livet – och det är inte alltid så praktiskt att leva såhär.

Hellre i naturen än i staden

Mikaela Hollstens liv innebär att överskrida gränser, både sina egna mentala gränser men också att tidvis leva på gränsen mellan samhälle och natur. Att helt enkelt befinna sig i en vildmark som är tillgänglig för få människor.

- För mig räcker det bra om jag spenderar en dag varannan månad i en stad – då har jag fått tillräckligt av stadslivet. Naturen är det viktigaste för mig. Jag känner mig hemma där. Det har alltid varit så för mig och kommer nog alltid att vara det.

Vad ger den dig mentalt?

- Det är ett lugn. Speciellt då man åker snowboard så är man bara inne i den världen – du glömmer alla andra problem. Du är så fokuserad på det som händer just då.

På Strynefjellet Strynefjellet Bild: Mikaela Hollsten Stryn

Vaniljbullar och minnen av döda vänner

På campingen nere i byn samlas åkarna efter dagen för att hänga lite tillsammans efter att fjället stängt för säsongen. Det är både män och kvinnor som åker – grenen har länge varit förhållandevis jämställd. Reggaemusik ljuder ur högtalarna, några snackar longboardbyggande, andra snowboarding.

Allt verkar livsnjutande och bekymmerlöst. Mikaela Hollsten lever ändå inte upp till den stereotypa bilden av snowboardaren. Hon läser helst Allas veckotidning, är ganska disciplinerad och dräller inte omkring. Men så är kanske stereotypin en kvarleva från grenens förhistoria.

Åkarna ser ut på en mängd olika sätt, vissa är piercade, skäggiga, brunbrända, välklippta men de flesta har en lugn och öppen uppenbarelse. Man är van att bo nära åkningen. En svensk åkare för vaniljbullar på tal, beskriver hur vaniljen skall ligga mellan degen och föreslår att Mikaela kunde fixa sådana nästa morgon.

Nästa morgon då jag besöker Mikaela i hennes säsongshem i Stryn sitter han och äter precis sådana bullar, konstaterar glatt att de är sjukt goda. Vilket de är.

Kultur och natur Natur och kultur Bild: Sebastian Bergholm/Yle Stryn

Hollsten berättar att hon inte bara drömmer om pudersnö, perfekta åklinjer och stora hopp. Hon vill också öppna ett café någon dag. Men inte ännu.

- Jag skulle inte kunna tänka mig att byta bort det liv jag lever nu. Det är inte alltid är så lätt – men man upplever ju massor av saker, ser nya platser, träffar nya människor och jobbar med olika saker, man lär sig helt enkelt väldigt mycket.

Då man åker tillsammans så ser man vad de andra gör, man inspireras av dem, provar nya tricks och hopp.

Olyckor som berör

Under de dagar då vi åker hoppar vi, åker lekfullt över snövallarna i backen och söker oss till ställen där vi kan få långa åk där naturen är vacker. Att åka tillsammans med andra innebär också att man försöker mera och peppar varandra.

Mikaela Hollsten på glaciär Mikaela Hollsten på glaciär Bild: Sebastian Bergholm/Yle mikaela hollsten

Ett av samtalsämnena som kommer upp är också grenens faror och risker. Mikaela Hollsten känner till dem och har själv nästan strukit med i en lavin för drygt ett år sedan. De flesta känner någon som dött. I år dog dominanten i Mikaelas tävlingsklass, Estelle Balet bara 21 år gammal och den svenska skidåkaren Matilda Rapaport, 30 år gammal, avled efter en lavinolycka i Chile för några dagar sedan.

- Det händer relativt mycket olyckor inom friåkning och också relativt allvarliga olyckor, det är bekanta och vänner som har dött genom åren. Men alla vet om att det är en riskfylld sport och man försöker minimera riskerna så gott det går men ibland händer det i alla fall att det inte går som planerat.

Har du funderat på djupet på de här sakerna?

- Eftersom jag själv var i en lavin för ett drygt år sedan så är det klart att det sätter sig in på hjärnan och man börjar fundera men det har aldrig för en sekund betytt att jag tänkt sluta med friåkning för det är en av de absolut viktigaste sakerna i mitt liv. Det är värt att ta risken för det.

Vägen till sommarskidcentret Glaciärväg Bild: Mikaela Hollsten glaciärer,naturen

Höjdvisande sten Höjdsten Bild: Svenska Yle landmärke

Lavinen

Den lavin som Mikaela Hollsten upplevde triggades av en annan, mer oerfaren åkare, som Mikaela berättar att hon inte kände sedan tidigare. De åkte i en grupp tillsammans med en person som hon litade på, ett misstag.

Lavinen hade en fart på över hundra kilometer i timmen och den förde Mikaela i fyrahundra meter innan hon mirakulöst nog bara kunde kliva ur den.

Mikaela Hollstens ansikte är leende nästan hela tiden under de dagar som vi åker ihop och då vi i hissen hinner tala om det ena och det andra. Men då hon talar om laviner förbyts det, får ett allvar över sig.

- På vägen ner tänkte jag att jaha – såhär är det att dö i en lavin. På något sätt kände jag mig lugn i kroppen men ändå självklart försöker man hållas på ytan.

Mikaela hade tur, hon kunde mer eller mindre stiga ur lavinen efter att den tryckt henne ner för berget i 400 meter. Hon berättar att hennes första tanke var hur det gått för de andra. Då hon fick reda på det kom den egna fysiska reaktionen med illamående och kyla.

Mikaela Hollsten Mikaela Hollsten i Stryn Bild: Sebastian Bergholm/Yle mikaela hollsten

Hon berättar att hon ännu reagerar på ljud som låter som lavinen och att en sådan erfarenhet nog lägger sig i kroppen på något sätt. Det är fråga om enorma krafter.

Hon försäkrar att hon aldrig någonsin mera vill vara med om en lavin.

Att stå ut med sina rädslor

Lavinerfarenheten har gjort Hollsten ännu mera noggrann med att inte göra något som känns otryggt, att försöka minimera alla risker. Mentalt kan man heller inte låta sig nedslås av att risken för att dö eller de smärtsamma minnena av vänner som omkommit.

- Det är så att man tar för givet att man ska träffa dem på nytt och man tänker inte att ”nästa gång kanske den inte finns mera”. Då ska man nog sluta med den här sporten om man tänker så skulle jag säga.

Oppstrynsvatn Oppstrynsvatn Bild: Mikaela Hollsten Oppstrynsvatn

Solnedgång i Hjelle Solnedgång i Hjelle Bild: Sebastian Bergholm/Yle Oppstrynsvatn

På campingen talar åkarna om stora episka åk, jag får se en mobilvideo på ortsbon Fred Syversens världsrekordshopp på 107 meter från en klippa. Samtalet glider in på olyckor och död, men med respekt och också uppskattning över vad vissa åkare gjort för sporten, hur de klivit över gränser, inte minst sina egna.

Att övervinna sina rädslor och gränser är en del av grenen.

- Jag har alltid ansett mig vara ganska rädd som person – men jag har tyckt om att utmana mig själv.

Mikaela Hollsten överskrider många gränser. Hon lever på ett sätt där hon söker sig djupare in i naturen, åker i berg som är lite mera utmanande hela tiden och hon överskrider sina egna reaktioner och naturliga känslor.

- I början var jag rädd för det mesta, när det var brant och jag kunde inte tänka mig när brorsan (Niklas Hollsten) åkte att jag själv skulle kunna börja åka sånt. Men så småningom lärde jag mig mera och mera om det. Det var så självklart och nu kan jag inte fatta att jag var rädd för sådana saker som jag då var rädd för.

Lovatnet nära Stryn Lovatnet Bild: Mikaela Hollsten Lovatnet

Envishet som kraftkälla

Envishet, viljan att klara av, är en egenskaper som hjälper Mikaela Hollsten att leva sin dröm, hon är direktkvalificerad för världstouren också nästa säsong.

För att fortsätta klara sig där måste hoppen från stup bli lite högre, linjerna större och det innebär också att ta sina kalkylerade risker.

Blomma på fjäll Bild: Sebastian Bergholm/Yle Blomma,Dal,naturen

Norsk fjällnatur Bild: Sebastian Bergholm/Yle naturen

Efter att ha lämnat Stryn och skidcentret stängt för säsongen och många av åkarna rest vidare läser jag på Mikaelas instagramkonto hur hon saknar snön och vintern. Jag tänker att ett sådant liv också innebär att ta avsked av trevliga människor hela tiden.

Men det kommer alltid nya vintrar och somrar och det finns alltid människor som lever för att åka skidor och snöbrädor, fort och brant i världens olika berg.

Mikaela Hollsten på sommarslaskig snö Mikaela Hollsten på sommarslaskig snö Bild: Sebastian Bergholm/Yle mikaela hollsten

Varuhuskedjan Anttila sökte sig i konkurs på tisdagen och meddelade på onsdagen att nästan alla 1 300 anställda sägs upp.

– Men det betyder inte att alla mister sina jobb. Vi försöker ordna jobb åt så många som möjligt i fortsättningen. Om varuhusen hålls öppna så finns det ännu mycket arbete att erbjuda, säger konkursboets förvaltare Mikko Tiilikka.

Sammanlagt finns det 31 Anttila Kodin 1-varuhus i Finland och alla hyr sitt utrymme; en tredjedel av varuhusen finns i Nyland.

- Så är det tyvärr säger huvudförtroendeman Kai Vauhkala. I Nyland talar vi om 500 - 600 anställda, i varuhusen och centralenheten.

När Anttila stänger sina dörrar påverkas av hur försäljningen sker.

– Om företaget säljs som en helhet kan kan lösningen komma fort. Om man däremot säljer ut varorna från varuhusen så kommer det att ta en stund innan försäljningen kan avslutas, säger konkursboets förvaltareTiilikka.

Kunder kan bli utan varor

De som beställt varor från Anttilas näthandel under den senaste tiden riskerar bli utan både varor och ersättning.

Det här gäller varor som beställts och betalats för innan Anttila drabbades av konkurs men ännu inte levererats, säger Tiilikka.

– Konkurslagen utgår från att om man inte mottagit varan har inte äganderätten övergått till kunden. Det betyder att konkursboet inte längre får överlåta varan till köparen, eftersom varan då tillhör konkursboet.

Om man betalat med kreditkort går det att ansöka om ersättning hos det egna kreditbolaget.

Varuhuset Anttila stängde tillfälligt sin näthandel igår.