För ett par år sedan kunde vi berätta att Svante Lundgren från Pargas skulle bli armenisk filmstjärna och nu är frågan - hur gick det sedan?
Kort och gott är svaret att det gick bra, och filmen hade premiär i april 2015 i Jerevan i Armenien i samband med att det gått 100 år sedan det armeniska folkmordet, vilket uppmärksammades över hela världen.
Dokumentären handlar om fem kvinnliga missionärer från Norge, Danmark, Sverige och Estland som arbetade bland armenierna under den tid folkmorden begicks och själva var ögonvittnen till dem.
Filmen berättar om kvinnornas bakgrund, hur det kom sig att de for till Turkiet och vad deras arbete konkret gick ut på i de svåra förhållanden som rådde där.
Det intressanta med de här kvinnorna är också att de efter första världskriget återvände för att arbeta bland föräldralösa armeniska flyktingbarn i Grekland, Libanon och Syrien.
Filmen spelades in i Norge, Sverige, Danmark, Estland, Libanon, Grekland, Armenien och Turkiet. Svante Lundgren är berättaren som rör sig i de olika miljöerna och för historien framåt. Konkret reser han i kvinnornas fotspår. 
Kommunikation på olika språk och en del problem
Svante Lundgren berättar att det filmteam han jobbade med under inspelningarna var från Armenien och här var det ryska och armeniska som gällde.
Det är i alla fall språk han själv inte kan, men det hela räddades med att regissören kunde franska och att det alltid fanns någon person som kunde engelska.
Han säger att det var lite småroligt att gänget umgicks från morgon till kväll varenda dag i flera veckor utan att egentligen kunna prata med varandra.
Det betyder att han å ena sidan känner de här människorna väldigt väl, men å andra sidan vet han ingenting om dem.
Filmningen blev ibland uppskjuten på grund av penningbrist, men filmen blev trots allt färdig i tid och kunde ha premiär då det var tänkt.
Nästa problem blev att det inte riktigt fanns pengar till att sprida filmen. 
Sakta men säkert
Nu har det hela i alla fall fått lite fart och hittills har filmen visats i över tio länder och fler visningar planeras.
Svante Lundgren har själv varit med på olika premiärer av filmen i Armenien, Danmark, Sverige, Finland och Libanon.
Han berättar att det i alla fall bara är i Kalifornien och i Armenien som filmen har visats på vanliga allmänna biografer, annars har det varit specialvisningar.
På frågan om hur filmen har tagits emot säger Svante Lundgren, att mottagandet har varit väldigt positivt. Men han betonar att publiken i allmänhet har varit armenisk och att alla armenier påverkas av folkmordet ännu idag.
Till exempel efter världspremiären i Jerevan i Armenien kom många fram till honom med tårar i ögonen och tackade för filmen. 
Turistfilm för finländsk tv
Filmen kommer också att visas i Turkiet, där man ännu förnekar att det armeniska folkmordet skulle ha ägt rum.
Svante Lundström säger att det här är en nog så känslig sak som filmteamet också kände av då de filmade i Istanbul och i gamla armenierområden i Turkiet.
Då polisen kom och frågade vad de höll på med var svaret "en turismfilm för finländsk tv", och allt gick bra.
Trots att den turkiska staten håller hårt på att inget folkmord har skett så finns det i det civila samhället och universitetsvärlden möjlighet att tala fritt om det skedda, så därför går det också att visa den här filmen.
Det finns i dag också en ganska stor armenisk folkgrupp i Istanbul med egna institutioner som har ett intresse för filmen.
Svante Lundgren påpekar att problemet då blir att den visas för de redan frälsta, medan det kan vara svårare att sprida filmen bland turkarna. 
Som att vara i gymnasiet igen
Svante Lundgren säger att han är överraskad att just han blev tillfrågad att vara berättare i den här filmen, men här bör påpekas att denna teologiedoktor har forskat en hel del i frågor som berör Mellanöstern.
Han har ingen tidigare erfarenhet av den här typen av filmabete, men säger att det var en både rolig och intressant upplevelse, som han är tacksam för.
För en större allmänhet är han känd som författare, forskare både vid Åbo Akademi och universitet i Sverige, och för folk i Pargas som religionslärare i gymnasiet.
Han berättar att det i filmen finns olika scener där han står med en pekpinne i handen framför en karta och då Map of Salvation visades i Pargas kom gamla elever fram och sade att det kändes som att vara tillbaka i gymnasiet igen.
